Hans hade funderat över att sälja sin gamla Volvo en lång tid. Han brukar fundera riktigt länge innan han faktiskt väljer att göra något. När han tillslut, efter lång väntan, tagit beslutet brukar det gå ganska fort. Så även denna gång.
Innan Hans gjorde sig av med bilen i Uppsala värderade han den. Han fick tips om att gå till en firma som specialiserat sig på att värdera bil i Uppsala. Snålheten tog dock över och han valde istället att gå till en privatperson. En gammal kollegas bror bodde granne med någon som tydligen var ”en jävel på att värdera bilar i Uppsala” – ja, vad nu det betyder.
Så, Hans gjorde som magkänslan sade åt honom: Han satte sig i Volvon och körde iväg till personen som tydligen skulle kunna värdera hans bil i Uppsala. Han knackade på, mannen öppnade och såg under tystnad över axeln på honom mot bilen. Sedan gick de ut ihop. Det var nu dags. Uppsala bäste på att värdera bil skulle komma med sin dom.
Hans tittade mer på den nya bekanta än på bilen. Följde hans rörelser och blickar och ansiktsuttryck. Vad tyckte han egentligen? Och vad var det som gjorde att just han var så grym på att värdera bilar i Uppsala? Detta var tvunget att frågas.
- ”Varför just värdera bil i Uppsala? Är du härifrån eller?”
Mannen, som ännu inte sagt något, vände blicken mot Hans under ett par sekunder och nickade. Hans funderade på om han kanske var stum. Så skulle det ju faktiskt kunna vara. Ingenting säger att man inte kan vara Uppsalas främste på att värdera bil bara för att man är stum. Eller hur?
En märklig tanke som säkerligen besökte Hans hjärna bara för att han var nervös. Mannen trädde in i bilen för att göra en liten examination även av interiören. Han tog på ratten och på växelspaken. Han studsade lite på sättet, bytte till passagerarsätet och tittade in i baksätet. Mycket märkligt. Men det var tydligen såhär man gjorde om man var bästa i Uppsala på att värdera bil.
Vill ni veta hur det gick? DÅ är ni välkomna att besöka bloggen nästa vecka igen!